Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal skrev i söndags en signerad artikel om “Den politiska adelns sista strid“. I den driver han några teser som faktiskt skulle må bra av en närmare granskning, eftersom de är vanliga i debatten men saknar täckning av fakta. Myter helt enkelt.

I tre inlägg tänker jag därför dissekera Ekdals påståenden vilka kan sammanfattas på följande sätt:

1. De politiska skillnaderna mellan partierna har aldrig varit mindre än idag, men anledningen till att valrörelserna blir fulare och fulare är att politikens förtroendeuppdrag har förvandlats till födkrok och karriär. Därför står mer på spel än någonsin för politikerna men mindre än någonsin för väljarna.

2. Den politiska adeln kan jämföras i i storlek med den gamla adeln, cirka 0,5 procent av befolkningen, idag motsvarande 45 000 personer.

3. Myndigheterna motsvarar gamla tiders förläningar. Ständigt nya myndigheter tillkommer som bemannas med politiker. Politiken blir bara förklädd till förvaltning.

Det här inlägget behandlar myten om politikens ideologiska utslätning och om politiken som föd- och karriärkrok.

Den kanske viktigaste programmatiska förändringen i svensk politik det senaste decenniet är socialdemokratins borttagande av planhushållningstanken i partiprogrammet. Det är en viktig teoretisk förändring därför att marknadsekonomin nu omsluts av över 90 procent av Sveriges riksdag. Å andra sidan har socialdemokratin i praktisk politik omfamnat marknadsekonomin åtminstone sedan 40-talet.

En annan viktig förändring är moderaternas nya uppslutning bakom arbetsrätten. Den svenska högern vill ha stillestånd med fackföreningsrörelsen och det faktum att svensk arbetsmarknad under lång tid tickat på som ett urverk gör de gamla teoretiska invändningarna värdelösa.

I övrigt kvarstår de gamla konflikterna om välfärdstatens utveckling, offentlig kontra privat och skattetryck. Visserligen i ny retorisk förpackning, men skillnaderna bakom orden består. Men därutöver har nya konfliktområden tillkommit. Jämställdhetsfrågan och familjepolitiken har vuxit fram som en vattendelare inom svensk politik, likaså miljöfrågorna.
När man försöker beskriva politiken som en slät smet så finns det förstås ett syfte bakom. Det handlar om att flytta fokus från de sakfrågor som faktiskt avgörs i de allmänna valen till att få politiken att framstå som ett spel. På det sättet kan man försöka demobilisera väljarkåren vilket leder till ett proportionerligt större inflytande för de röststarka grupperna, att göda politikerförakt gynnar alltid de borgerliga.

Men hur är det då med frågan om det står mer på spel för den politiska adeln än väljarna vid årets val?

Ja till att börja med så utgår ju det påståendet ifrån att det politiska innehållet i partiernas program egentligen inte skiljer sig åt. Att valet bara är en fråga om vad statsministern heter och inte vilken politik som ska föras. För det andra bygger påståendet på att de som arbetar partipolitiskt inte skulle ha alternativa karriärer i händelse av majoritetsskiften.

Det senare antagandet motsägs av det faktum att det är hög “personalomsättning” på politiska anställningar och heltidsarvoderade uppdrag. Tittar man på vilka som arbetade politiskt i regeringskansliet för 10 år sedan och vilka som arbetar där idag så hittar man inte många personer som är kvar. På statsrådsposter och statsekreterarposter bland pressekreterare och politiskt sakkunniga har rotationen närmast varit total. Ser man på kommuner och landsting är bilden liknande.

Det skulle då vara de några tiotals personer i regeringskansli och oppositionskanslier som inte bytt jobb som utgör den permanenta politiska adeln. Men för dem står knappast försörjningen på spel, man kan utgå från att deras kompetens kommer att tas tillvara inom sina respektive partier oavsett valutgång. Och om de i alla fall är skyddade, varför skulle de då krampaktigt ta till uppskruvat tonläge och smutsiga tricks? Det finns det ingen förklaring på i Ekdals artikel.