Här nedanför finns mitt avslöjande om handelsminister Maria Borelius inkomster som så småningom ledde till att hon avgick

Borelius avslöjar: Pigreform bara för högavlönade

Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster. Maria Borelius förklaring till att hon inte betalat vitt är enligt henne själv att hon under 90-talet inte hade råd att betala avtalsenlig lön och arbetsgivaravgifter.

Jag har därför hos skatteverket begärt ut uppgifter om Borelius taxerade förvärvsinkomst under 90-talet för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper.

Så här såg hennes inkomster ut (Inom parentes medelinkomsten hos de 10 % av kvinnorna som tjänade mest och medelinkomsten för alla kvinnor detta år) Den fjärde kolumnen visar den sammanlagda inkomsten i Borelius hushåll:

• 1990: 291 400 (274 900, 211 000) 1 029 300
• 1991: 353 100 (267 100, 200 800) 1 261 200
• 1992: 446 700 (265 300, 200 700) 1 692 100
• 1993: 272 500 (263 400, 199 400) 1 370 100
• 1994: 442 900 (270 300, 205 400) 1 986 800
• 1995: 419 300 (268 300, 202 500) 2 126 500
• 1996: 416 100 (290 500, 216 200) 2 224 600
• 1997: 264 300 (295 400, 222 100) 1 635 100
• 1998: 335 900 (310 100, 231 100) 1 553 645
• 1999: 587 400 (323 100, 238 200) 1 869 294

Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger:

Det här ligger tillbaka i historien. Vi har en omfattande användning av svarta tjänster i Sverige. Det har ju också denna regering sagt sig vilja göra något åt, genom att göra det mer möjligt för vanligt folk att betala vitt.

Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?

Både i Cecilias och Marias fall handlar det om två personer som vi kunnat attrahera tillbaka till politiken efter många år. Ingen av dem har levt ett liv i tron att de skulle bli statsråd och därmed utsättas för hård granskning, säger Fredrik Reinfeldt.

Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?

[UPPDATERING 2006-10-09] Efter att ha läst i Expressen att Borelius man arbetade som VD i Kinnevikssfären under 90-talet beslöt jag mig för att kolla upp hans inkomster också. Jag särredovisar inte de här på bloggen, däremot har jag tillfört en fjärde kolumn som redovisar hela hushållets taxerade inkomst. Det blir svårare och svårare att förstå hur Borelius inte “hade råd”.